Sad Kermit.

När jag var liten flicka med långa flätor var Kermit en stor favorit. Som en oflätad vuxen anser jag att Nine Inch Nails är något av det bästa. Plussar man sen ihop dom två, Kermit och NIN ja då kan det bli så här.

Puss puss
//Nina

Smyckesfittor.

I år spås spikmattan och hörlurar bli årets julklapp. Skulle den prognosen visa sig vara fel och dessa smyckesfittor bli en storsäljare, ja då smäller jag av.

Pss. Fittorna är upphittade på Vulva Love Lovely.

Puss och klapp
//Nina

Vi står i skuld till alla hjältar.

Min morfar var spion. Ingen fancy snubbe med pickadoll i strumpan utan en helt vanlig spion. En sån där som har räddat hundratals människor, sumpat för motståndaren och riskerade sitt liv varje sekund han andades. Egentligen var han musiker men när tyskarna klampade in i Polen gjorde han det enda rätta. Kämpade för sitt folk, sitt land och sina rättigheter. Modigt.

Min mormor var en grann lantkvinna som inte heller hon gav upp utan kamp. Tyvärr åkte både två fast av nazisterna. Deras brott var att de sagt sin åsikt, stått upp för fred och kärlek. Stått upp för mänskliga rättigheter. Straffet var inte bara koncentrationsläger utan också en livslång rädsla. För inte ens när de kommit till Sverige, blivit fria medborgare och äntligen kunde leva som en familj, var straffet borta. Varken min vackra mormor eller modiga morfar vågade någonsin åka tillbaka till det land dom älskade och ville återse. Aldrig mera vågade dom åka tillbaka för att ta hand om det som en gång tillhört dem. Inte ens för att återse sina familjer. Ett straff ingen är värd. Ett straff ingen aldrig någonsin blir fri ifrån.
Men det dom gjorde för sina medmänniskor är beundransvärt och jag kan bara önska att jag kommer vara lika modig den dagen det behövs.

En annan man som också har sagt sin åsikt, stått upp för sin fria talan är Dawit Isaak. En man vi fortfarande kan få hem. Som vi kan rädda och som inte borde vara någon annanstans än hos sin familj. Dawit Isaak har gjort det alla människor har rätt till. Säga sin åsikt. Och vore det inte för människor som just Dawit skulle världen vara ett fegt ställe att bo på. Som nickedockor skulle vi göra allt vi blev tillsagda. Tro på allt vi läser och okritiskt se på TV. Det är inte en värld jag skulle vilja tillbringa min tid på. Därför är det så viktigt att vi får hem Dawit. Det är till Dawit, mormor, morfar och miljontals andra människor vi står i skuld till. För utan deras engagemang och glöd för rättvisa vore vi ingenting. Ingenting.

PS. För att stödja kampen att få hem Dawit Isaak bli aktiv i stödföreningen Free Dawit .

Peace & Love
//Nina

Rädda julen.

Så där, dags för ett nytt inlägg. Men jag vill passa på att gratta Nina igen, för femtielfte gången. Grattis tjejen, du förtjänar det verkligen!

Näpp, nog med det roliga. Nu är det allvar mina vänner. Vi har ju det viktigaste valet sen Obama framför oss. Det är dags att höja huvudet från skisspappret och vakna upp ur er lunchkoma. För nu, nu ska vi ska välja pralin.
Aladdin fyller 70år och en ny pralin ska in i julasken, det betyder att en annan ska ut. Smart nog, förmodligen för att inte riskera upplopp, får vi rösta på vår favorit. Jag har gjort det. Nu är det din tur.
Gå in på raddajulen.nu och rädda din älsklingspralin. Du kan dessutom bli ambassadör för din favvo!

Gräddnougat, trillingnöt och cocoskola sitter för tillfället säkert.
Se till att din gullegris faller i glömska.

God jul.
Helena.

Dedicate var namnet.

Från och med snart blir det inget mer förnedring av AMS. No more kassakort. Bye bye Försäkringskassan. Farväl till a-kassans sunkigt långa telefonköer. Aldrig mera vara praktikanten. Ingen mera ensamhet. Bort med fylla dagen med ovisshet.
Från och med snart är det god dag chefen. Vinkevink kollegor. Hälsad vare riktiga lunchraster. Välkommen arbetslivet, jag har saknat dig.
Nu är det kirrat och klart. Nina the superduperwomen har fått jobb och byrån heter Dedicate.

Update. Jag är oerhört lättad över att det inte är Vattenfall som är blev min arbetsplats.


Over and out
//Nina

Pianotrappan.

Som vanligt ligger jag några dagar efter alla andra internetfreaks. Den här gången funderar jag på att skylla på en veckas svinsjuka. Japp, det får nog bli det. Mina vänner, jag har helt enkelt legat sjuk, det är faktiskt sant dessutom.

Här om dagarna trixade Volkswagen lite med Odensplans tunnelbanetrappa. I en PR-kupp gjorde dom om trappan till ett piano som ändrar ton vid varje nytt trappsteg. Den här filmen har blivit hur stor som helst på the World Wide Web. Till och med så stor att den klättrade upp till första plats på The Viral Video Chart, listan över världens mest spridda videoklipp. Det är stort.

Volkswagen baserar idén på den så kallade Rolighetsteorin.
"Rolighetsteorin är vårt försök att visa att något så enkelt som glädje är det absolut lättaste sättet att få människor att ändra beteende, säger Sten Forsberg, chef för Volkswagen Sverige." ur alltommotor.se.
Teorin går ut på att få fler människor att ta trappan istället för rulltrappan genom att göra det roligare. Pianotrappan är bara en film av tre. På Rolighetsteorin.se finns två klipp till Tomglasspelet och Världens djupaste soptunna (kolla in dom, det är riktigt bra grejer). Och visst har Volkswagen lyckats. Fler personer tog trappan, fler pantade tomglas och fler slängde skräp i soptunnan. Tjoho!

Vad detta har med Volkswagen att göra kan tyckas vara lite vagt. Kopplingen är inte solklar och det verkar inte riktigt vara meningen heller. I slutet av filmerna står det "ett initiativ av Volkswagen". Jäkligt bra PR i vilket fall som helst. Och jag, jag tycker att det här är förjäkla bra.

Helena.

Nina, din nya hjälte!

Förutom att detta är löjligt välproducerat och fantastiskt för mitt ego, finns det inte så mycket mer att säga. Well done.

Gör en film hos Radiotjänsten du med. Adressen är www.tackfilm.se

Puss!
//Nina

Lagad och fin.

Så där ja. Sista tandläkarbesöket för den här omgången och nu ser jag ut som vanligt igen. Vill du ha ett tips? Trilla inte på trottoaren och strunta i att ta emot mot händerna. Det är korkat.

Puss!
//Nina

Lindexbojkottare, torka tårarna.

Jag har ingen hund. Jag saknar alltid pengar. Någon platt mage har jag inte heller. Ingen flott etagevåning, ingen storasyster att låna balla kläder av, ingen känsla för mattematik. Inte har jag blivit begåvad med en språkhjärna och inga söta och lena fötter att skryta med heller. Buhuuu det är görsynd om mig. Hör ni det? Jag har ju ingenting av allt det som jag vill ha.
Så kan jag tänka.
Eller så tänker jag att det finns två katter som tillhör mig. Jag har pengar så jag klarar mig med nöd och näppe men varken jag eller mina barn behöver hungra. Min mage är fullt fungerande och rätt så mjukgosig att vila huvudet på. Jag bor i en trivsam lägenhet och har världens bästa grannar. En lillasyster som är den finaste man kan ha. Vem behöver huvudräkning när det finns miniräknare? Jag kan svenska, resten ordnar sig alltid. Tycker det är en jäkla tur att strumpan är uppfunnen så jag kan gömma fötterna.
Förstår ni vart jag vill komma? Just det. Det går åt en otrolig massa energi att gå runt och sakna, vilja ha det du inte har och gnälla över att du inte har precis allt. Att inte uppskatta det du blivit begåvad med eller att blunda för det du har är bortskämt. Inget annat än äcklig bortskämdhet.

Därför vill jag be er som nu gnäller över Lindex att torka era tårarna och sansa er. Att deras nya kollektion, som dessutom enbart är en test, inte finns i storlek 44 och större är inte så märkligt. Framför allt inte så mycket att gnälla sig hes om. Det säljs helt enkelt inte tillräckligt många plagg i de större storlekarna. Och det ska vi enbart vara glada över då det betyder att majoriteten av landets befolkning inte är överviktiga. Hipp hurrey!

Jag har kollat runt lite bland utbudet på Lindex Onlineshop och hittat en skitsnygg klänning. Tror jag skulle bli en riktigt go pingla i den. Men vet ni vad? Den fanns bara på Generousavdelning. Jaha vad göra. Ringa Aftonbladet och göra mig till offer? Sätta mig på Lindex huvudkontor och böla? Välja att uppföra mig som en trotsig treåring och bojkotta affären (som Kulturbloggen valde att göra) äta upp mig några storlekar? Eller ska jag kanske kolla vad som finns i min storlek?
För precis lika väl som The Generouspeople kan tycka att det är orättvist att den nya kollektionen inte finns i bautastorlekar tycker jag att vi smalisar är orättvis behandlade. Lindex ser nog ner på oss som inte tar upp mer än ett säte på bussen. Vi tunnisar ska veta hut. Vi ska skämmas, gömmas och sparkas på. Gärna bli hånade också. Visst låter det surt, bortskämt och korkat? Och det är precis vad det är också!
Varför göra mig till ett stackars offer. Jag är skitsnygg som jag är. Och passar inte den stora klänningen mig så finns det en annan som gör det. Kom ihåg, se dina tillgångar och strunta i resten

Love
//Nina

Gullballen.

Häromsistens fick vi, för er som inte har en aning, en ny förbundskapten. Och jag vettu, jag sätter allt mitt förtroende för gamla ÖIS-tränaren Erik Hamrén. Japp nu är det nya bollar som ska rulla framöver. Helst in i mål.
Hamrén tränar för tillfället laget Rosenborg i Norge och precis som i Sverige har landet till vänster en fotbollsgala. Det är bara det att den har ett förjävla roligt namn, Gullballen.
Så, kom igen mina vänner, crew guleböj. Nu har Norge gett oss ett nytt ord som dessutom finns på riktigt. Smaka på det, G-u-l-l-b-a-l-l-e-n.

Förresten, glöm inte att kolla in fotbollsgalan på tv4 klockan 20.00. Go Zlatan!

Helena.